Hälsingland – ett mikrokosmos mitt i Sverige
Hälsingland beskrevs av Carl von Linné som ett mikrokosmos, eftersom alla naturtyper finns där – från skärgård med långa stränder till djupa skogar och böljande berg. Landskapet bjuder på en spännande vildmark med lodjur, varg och björn, men också en rik kultur- och musiktradition.
Allmänt om Hälsingland
Landskapet är beläget i södra Norrland i mellersta Sverige. Ca 132 000 människor är bosatta i landskapet, och dess största kommun är Hudiksvalls kommun med omkring 37 000 invånare. På 1700- och 1800-talen gjorde sig hälsingebönderna rika på linet, som kom från linblomman. Den kom därför att väljas till landskapsblomma. Landskapsvapnet, som är en bild av en get, kommer från att man på Gustav Vasas tid, då landskapsvapnen kom till, hade stor getavel i Hälsingland. Prinsessan Madeleine har titeln hertiginna av Hälsingland.
Historiska Hälsingland
Under tidig medeltid var Hälsingland indelat i skeppslag, som var en del av Sveriges sjöförsvar. Före unionstiden var Hälsingland det gemensamma namnet för hela Norrland, så långt det var bebott av svenskar. Hälsingarna tog en aktiv del i de strider som pågick under unionstiden, och man förenades 1762 med Gästrikland och Härjedalen.
Hälsingegårdar
Något Hälsingland är känt för är sina stora bondgårdar, kallade Hälsingegårdar. De byggdes två eller tre våningar höga, för att signalera rikedom och självständighet. De baserades helt på trä, och påminner oss om folklig arkitektur, alltså det sätt på vilket bönderna byggde på den tiden efter de förutsättningar som fanns då. Det finns ingen annan plats i världen där koncentrationen av stora gårdar är så hög som i Hälsingland. Många socknar hade sitt eget sätt att bygga, och skillnaderna kom främst fram i entréerna. Idag finns omkring 1000 hälsingegårdar kvar i landskapet, som alla har kulturhistoriska värden.
Världsarv?
Arbetsgruppen Kulturarv Hälsingegårdar började 1997 ett projekt som gick ut på att få med ett antal Hälsingegårdar på Unescos lista över världsarv. Nomineringshandlingarna överlämnades till Unesco av Sveriges riksdag i början av 2011.